Sverige borde också ”erkänna” Jerusalem som Israels huvudstad

President Donald Trump har alltså äntligen beslutat att hålla sitt vallöfte och flytta den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem och ”erkänna” att Jerusalem är Israels huvudstad.

”Erkännande” i såna här sammanhang betyder inte vad ordet normalt betyder. Det innebär oftast inte att erkänna vad som är, utan uttrycka vad man anser borde vara. Det är därför som ytterst få ”erkänner” att Krim är en del av Ryssland, trots att alla vet att det är så. Det är också varför få ”erkänner” stater som Nordcypern, Transnistrien, Abchazien, Sydossetien och Taiwan trots att de de facto är stater, och varför de flesta muslimska länder vägrar att ”erkänna” Israel.

Att alla länder förutom Israel själv, fram tills nu vägrat ”erkänna” att Jerusalem är Israels huvudstad trots att vi alla vet att Israel styrs från regeringsbyggnader i Jerusalem grundar sig alltså på att man inte vill att Jerusalem ska vara Israels huvudstad, eller åtminstone en önskan att fjäska för de som inte vill det.

Denna verklighetsförnekande och Israelfientliga vägran att ”erkänna” Jerusalem som Israels huvudstad bör upphöra och det är bra att USA äntligen slutar med det -och att Filippinerna och Tjeckien sägs överväga att också sluta med det. Sverige borde också göra det och flytta ambassaden till Jerusalem. Som en kompromiss kan man se till att det mer specifikt är västra Jerusalem (som de flesta är eniga om tillhör Israel) som ”erkänns” och att ambassaden är i samma västra del där de israeliska regeringsbyggnaderna finns. Om det nu bara är ”ockuperade” östra Jerusalem som man anser tillhör ”Palestina” så finns det ingen anledning att motsätta sig det.

Annonser

Fel med amorteringskrav

Sverige för just nu en absurd och ologisk politik angående bostadslån.

Samtidigt som Riksbanken sänkt räntan på lån till minusnivåer, inte bara i reala termer, utan också i nominella, så skattesubventionerar staten lån. Det leder naturligtvis till alltför hög efterfrågan på dessa lån, men politikerna och byråkraterna reagerar inte genom att överge den politiken.

Nej, istället införs artificiella ”amorteringskrav” på nya lån. Vissa motståndare till det har anfört den prissänkande effekten av det som skäl för att motsätta sig det.

Men det är snarare ett argument för, då räntesubventionerna höjt priserna på ett osunt sätt.

Problemet består istället i att det för det första är orättvist mot nya bostadsköpare, de får ensamma bära bördan av att motverka de negativa effekterna av den subventionspolitik samtidigt som andra gynnas av det (kortsiktigt). Dessutom är det ineffektivt när det gäller att minska låneriskerna, medans det däremot är effektivt när det gäller att motverka rörlighet på bostadsmarknaden.

Det vi behöver är istället avskaffade byggregleringar och slopande av räntesubventioner via penningpolitik och skattepolitik.

Svag svensk tillväxt-trots extrem penningpolitik

BNP-siffrorna släpptes idag och de visade att Sveriges BNP växte under första kvartalet med 2,2% jämfört med första kvartalet 2016. Det är visserligen marginellt högre än EU-genomsnittet på 2,0%, men med tanke på att Sverige har högre befolkningstillväxt än något annat land än möjligen Luxemburg, och med tanke på att ekonomin dopats av Riksbankens minusräntepolitik, så är det faktiskt rätt så uselt.

Att arbetslösheten börjat öka igen samtidigt som den minskar i de flesta EU-länder illustrerar misslyckandet ännu tydligare.Att arbetslösheten börjat öka igen samtidigt som den minskar i de flesta EU-länder illustrerar misslyckandet ännu tydligare.

Regeringens politik fungerar helt enkelt inte. Vill vi sänka arbetslösheten och höja tillväxten krävs det en ny politik- och för det krävs en ny regering.

Lafferkurvan på svenska

De flesta läsare vet nog vad Lafferkurvan är, men för de som inte är tillräckligt pålästa, kan den i korthet sammanfattas så här: Om man har 0% inkomstskatt blir skatteintäkterna förstås noll. Om man har 100% marginalskatt blir skatteintäkterna också noll då incitament saknas (eller åtminstone väldigt nära noll, det kan finnas idealister som ändå arbetar). Den skattesats som maximerar skatteintäkten ligger alltså någonstans mellan 0% och 100%. Exakt var den ligger är en empirisk fråga som varierar mellan olika skatteobjekt, länder och tider.

Att högre skattesatser kan sänka skatteintäkterna illustrerades idag om SvD har rätt och Nordea flyttar sitt huvudkontor från Sverige pga den rödgröna regeringens höjda skatter på banker. Det ska vid en så kallad statisk analys (en som utgår från att inga beteendeförändringar sker) ge några miljarder extra. Men om det nu leder till att Nordea lämnar förlorar man cirka 1 miljard euro (alltså drygt 10 miljarder kronor) bara i bolagsskatt. Till det kommer förstås de skatteintäkter från anställda som går förlorade.

Om SvD har rätt så ligger alltså regeringens högre bankskatt på fel sida av Lafferkurvan.

Underpants Gnomes-teorin om regeringsbildning

En het politisk fråga under senare tid gäller inte själva sakpolitiken utan hur Sverige ska regeras.

På grund av Sverigedemokraternas framgångar (drygt 20% väljarstöd) framstår det som närmast omöjligt att ett av de traditionella blocken ska få majoritet i nästa val. Vilket innebär att endera måste något block passivt eller aktivt stödja sig på SD eller måste de gamla blocken brytas upp och ett blocköverskridande samarbete inledas.

Moderaterna och Kristdemokraterna har öppnat upp för ett mer eller mindre passivt samarbete med SD.  Folkpartiet (”Liberalerna”) har öppnat upp för samarbete med Socialdemokraterna, men det skulle inte räcka för majoritet, särskilt då som det skulle vara svårförenligt med samarbete med Vänsterpartiet.

Då återstår alltså Centern vars obegripligt populära partiledare Annie Lööf både sagt nej till blocköverskridande samarbete och sagt att hon hellre äter sin högra sko OCH uteslutit samarbete med SD. Hennes svar är att hon vill ha en alliansregering.

Ja, och jag vill vinna 100000 i månaden i 25 år på Triss. Men det kommer tyvärr inte hända, och det kommer inte bli en alliansregering heller. Annie Lööf tycks leva i ett tillstånd av förnekelse då hennes plan är lika bra som den ”Underpants Gnomes” hade i TV-serien South Park.

Fas 1: Alliansen saknar majoritet

Fas 2: ?

Fas 3: Alliansregering!

Vill vänstern förbjuda SD?

Under senare tid har vi fått höra 2 saker från vänstern:

1) SD är att betrakta som ett naziparti. Detta på basis av att några enstaka företrädare i slutet av 80-talet och början av 90-talet var nazister eller hade en nazistisk bakgrund. Det hela är förstås nonsens.  Inte ens då var SD ett nazistparti för den politik de stod för inte var nazistisk och de flesta inte var nazister. Och sen dess så har man ju anpassat sin politik mot mitten och systematiskt rensat ut alla som uttryckt åsikter mer extrema än nuvarande partiprogram. Man uteslöt till och med hela ungdomsförbundet.

Dagens SD är istället ungefär som sossarna, fast något mer värdekonservativa och invandringsfientliga.

2) Nazistiska organisationer bör förbjudas. ”Nazism är inte en åsikt, det är ett brott” som en sosseminister uttryckte det. Det är också felaktigt. Att tycka om nazism är en åsikt, inte ett brott. Däremot är förstås en praktisk tillämpning i form av förintelseläger ett brott. Men detsamma kan sägas om kommunism. Och med tanke på att bara någon promille eller så av befolkningen stödjer en organisation som Nordiska Motståndsrörelsen (som till skillnad från SD definitivt kan sägas vara nazistiskt) så är de inte ett hot.

Den ej uttryckligen uttalade men ändå illa dolda poängen från dessa båda argument leder dock till syllogismen:

SD är nazister

Nazister bör förbjudas

Alltså: SD bör förbjudas

Detta då om ett parti som en femtedel av befolkningen stödjer. Det är nog också just det som driver sossarna, då de vet att det förstör deras chanser att få majoritet. De bryr sig egentligen inte om de marginaliserade knäppgökarna i Nordiska Motståndsrörelsen, de bryr sig om sin makt. Och för det är de beredda att offra demokratin.

Högre pris höjer efterfrågan?

På Dagens Industris debattsida har Daniel Suhonen och Elisabeth Lindberg från det fackliga institutet Katalys skrivit en minst sagt förvirrad artikel, där de hävdar att de ekonomiska lagarna inte längre gäller och högre priser ökar efterfrågan.

De menar att lösningen på arbetslöshetsproblemet inte är lägre, utan tvärtom högre, löner. Varför? Jo, därför att det skulle ”höja löneandelen”, något som skulle öka efterfrågan och därmed sysselsättningen.

Det finns många fel i deras analys. För det första skulle det inte öka efterfrågan. Som de själva konstaterar är den enes utgift den andres inkomst. Och högre  andel löneinkomster innebär då lägre andel kapitalinkomster, vilket skulle minska både förmågan och viljan hos företagen att investera.

För det andra skulle högre nominella löner inte alls nödvändigtvis höja löneandelen utan snarare höja inflationen och/eller arbetslösheten. De tar upp det argumentet men avfärdar det med att det finns ”lediga resurser i ekonomin”. Om de med det syftar på att det finns arbetslösa så är det en korrekt observation, men inte någon som leder till den slutsats de vill komma till.  Högre löner gör inte företag mer benägna att anställa bara för att det finns många arbetslösa, snarare tvärtom.  Och ja, högre kostnader skulle givet ett visst pris även med arbetslöshet sänka marginalerna och göra att det framstår som mer sannolikt att högre priser ökar vinsterna.

Och för det tredje, då dyrare personal minskar benägenheten kommer färre bli anställda, ungefär som färre skulle beställa Big Mac om McDonald’s höjde priset till 200 kronor, vilket innebär att lönesumman inte alls nödvändigtvis skulle bli högre.