Svag svensk tillväxt-trots extrem penningpolitik

BNP-siffrorna släpptes idag och de visade att Sveriges BNP växte under första kvartalet med 2,2% jämfört med första kvartalet 2016. Det är visserligen marginellt högre än EU-genomsnittet på 2,0%, men med tanke på att Sverige har högre befolkningstillväxt än något annat land än möjligen Luxemburg, och med tanke på att ekonomin dopats av Riksbankens minusräntepolitik, så är det faktiskt rätt så uselt.

Att arbetslösheten börjat öka igen samtidigt som den minskar i de flesta EU-länder illustrerar misslyckandet ännu tydligare.Att arbetslösheten börjat öka igen samtidigt som den minskar i de flesta EU-länder illustrerar misslyckandet ännu tydligare.

Regeringens politik fungerar helt enkelt inte. Vill vi sänka arbetslösheten och höja tillväxten krävs det en ny politik- och för det krävs en ny regering.

Lafferkurvan på svenska

De flesta läsare vet nog vad Lafferkurvan är, men för de som inte är tillräckligt pålästa, kan den i korthet sammanfattas så här: Om man har 0% inkomstskatt blir skatteintäkterna förstås noll. Om man har 100% marginalskatt blir skatteintäkterna också noll då incitament saknas (eller åtminstone väldigt nära noll, det kan finnas idealister som ändå arbetar). Den skattesats som maximerar skatteintäkten ligger alltså någonstans mellan 0% och 100%. Exakt var den ligger är en empirisk fråga som varierar mellan olika skatteobjekt, länder och tider.

Att högre skattesatser kan sänka skatteintäkterna illustrerades idag om SvD har rätt och Nordea flyttar sitt huvudkontor från Sverige pga den rödgröna regeringens höjda skatter på banker. Det ska vid en så kallad statisk analys (en som utgår från att inga beteendeförändringar sker) ge några miljarder extra. Men om det nu leder till att Nordea lämnar förlorar man cirka 1 miljard euro (alltså drygt 10 miljarder kronor) bara i bolagsskatt. Till det kommer förstås de skatteintäkter från anställda som går förlorade.

Om SvD har rätt så ligger alltså regeringens högre bankskatt på fel sida av Lafferkurvan.

Underpants Gnomes-teorin om regeringsbildning

En het politisk fråga under senare tid gäller inte själva sakpolitiken utan hur Sverige ska regeras.

På grund av Sverigedemokraternas framgångar (drygt 20% väljarstöd) framstår det som närmast omöjligt att ett av de traditionella blocken ska få majoritet i nästa val. Vilket innebär att endera måste något block passivt eller aktivt stödja sig på SD eller måste de gamla blocken brytas upp och ett blocköverskridande samarbete inledas.

Moderaterna och Kristdemokraterna har öppnat upp för ett mer eller mindre passivt samarbete med SD.  Folkpartiet (”Liberalerna”) har öppnat upp för samarbete med Socialdemokraterna, men det skulle inte räcka för majoritet, särskilt då som det skulle vara svårförenligt med samarbete med Vänsterpartiet.

Då återstår alltså Centern vars obegripligt populära partiledare Annie Lööf både sagt nej till blocköverskridande samarbete och sagt att hon hellre äter sin högra sko OCH uteslutit samarbete med SD. Hennes svar är att hon vill ha en alliansregering.

Ja, och jag vill vinna 100000 i månaden i 25 år på Triss. Men det kommer tyvärr inte hända, och det kommer inte bli en alliansregering heller. Annie Lööf tycks leva i ett tillstånd av förnekelse då hennes plan är lika bra som den ”Underpants Gnomes” hade i TV-serien South Park.

Fas 1: Alliansen saknar majoritet

Fas 2: ?

Fas 3: Alliansregering!

Vill vänstern förbjuda SD?

Under senare tid har vi fått höra 2 saker från vänstern:

1) SD är att betrakta som ett naziparti. Detta på basis av att några enstaka företrädare i slutet av 80-talet och början av 90-talet var nazister eller hade en nazistisk bakgrund. Det hela är förstås nonsens.  Inte ens då var SD ett nazistparti för det då den politik de stod för inte var nazistisk och de flesta inte var nazister. Och sen dess så har man ju anpassat sin politik mot mitten och systematiskt rensat ut alla som uttryckt åsikter mer extrema än nuvarande partiprogram. Man uteslöt till och med hela ungdomsförbundet.

Dagens SD är istället ungefär som sossarna, fast något mer värdekonservativa och invandringsfientliga.

2) Nazistiska organisationer bör förbjudas. ”Nazism är inte en åsikt, det är ett brott” som en sosseminister uttryckte det. Det är också felaktigt. Att tycka om nazism är en åsikt, inte ett brott. Däremot är förstås en praktisk tillämpning i form av förintelseläger ett brott. Men detsamma kan sägas om kommunism. Och med tanke på att bara någon promille eller så av befolkningen stödjer en organisation som Nordiska Motståndsrörelsen (som till skillnad från SD definitivt kan sägas vara nazistiskt) så är de inte ett hot.

Den ej uttryckligen uttalade men ändå illa dolda poängen från dessa båda argument leder dock till syllogismen:

SD är nazister

Nazister bör förbjudas

Alltså: SD bör förbjudas

Detta då om ett parti som en femtedel av befolkningen stödjer. Det är nog också just det som driver sossarna, då de vet att det förstör deras chanser att få majoritet. De bryr sig egentligen inte om de marginaliserade knäppgökarna i Nordiska Motståndsrörelsen, de bryr sig om sin makt. Och för det är de beredda att offra demokratin.

Högre pris höjer efterfrågan?

På Dagens Industris debattsida har Daniel Suhonen och Elisabeth Lindberg från det fackliga institutet Katalys skrivit en minst sagt förvirrad artikel, där de hävdar att de ekonomiska lagarna inte längre gäller och högre priser ökar efterfrågan.

De menar att lösningen på arbetslöshetsproblemet inte är lägre, utan tvärtom högre, löner. Varför? Jo, därför att det skulle ”höja löneandelen”, något som skulle öka efterfrågan och därmed sysselsättningen.

Det finns många fel i deras analys. För det första skulle det inte öka efterfrågan. Som de själva konstaterar är den enes utgift den andres inkomst. Och högre  andel löneinkomster innebär då lägre andel kapitalinkomster, vilket skulle minska både förmågan och viljan hos företagen att investera.

För det andra skulle högre nominella löner inte alls nödvändigtvis höja löneandelen utan snarare höja inflationen och/eller arbetslösheten. De tar upp det argumentet men avfärdar det med att det finns ”lediga resurser i ekonomin”. Om de med det syftar på att det finns arbetslösa så är det en korrekt observation, men inte någon som leder till den slutsats de vill komma till.  Högre löner gör inte företag mer benägna att anställa bara för att det finns många arbetslösa, snarare tvärtom.  Och ja, högre kostnader skulle givet ett visst pris även med arbetslöshet sänka marginalerna och göra att det framstår som mer sannolikt att högre priser ökar vinsterna.

Och för det tredje, då dyrare personal minskar benägenheten kommer färre bli anställda, ungefär som färre skulle beställa Big Mac om McDonald’s höjde priset till 200 kronor, vilket innebär att lönesumman inte alls nödvändigtvis skulle bli högre.

Myten om den framgångsrika svenska ekonomin

Socialdemokrater hävdar nu att svensk ekonomi går väldigt bra, och att det förstås helt är regeringens förtjänst.

Men det är felaktigt av två skäl. Dels för att den högkonjunktur vi har till stor del beror på Riksbankens extrema minusräntepolitik, som för övrigt knappast är hållbar i längden.

Och sen är det ju så att Sveriges befolkning växer snabbare än nästan alla andra EU-länder. På en per capita nivå, som är ett mer relevant mått så går det inte lika bra. Det illustreras av de senaste siffrorna från Eurostat om arbetslöshet.

I EU som helhet sjönk arbetslösheten med 0,7%:enheter, från 8,7% till 8,0% det senaste året, men i Sverige sjönk det bara 0,4%:enheter, från 7,0% till 6,6%.  Så nej, dagens svenska ekonomi är verkligen ingen framgångssaga.

Värnplikt är fel

Troligen kommer värnplikten nu återinföras. Regeringen är för, liksom Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och ”Liberalerna”.

Skälet sägs vara att för få vill frivilligt ansluta sig. Men om så är fallet, varför gör inte försvarsmakten som alla andra arbetsgivare vid personalbrist och erbjuda högre lön och/eller bättre arbetsvillkor?

Det finns hur många exempel som helst på militärer som klarar sig utan värnplikt, bland annat då världens mäktigaste militärmakt, så nej det är inte nödvändigt. Det viktigaste i dagens värld är inte antalet soldater utan militärteknologi.

Tydligen ska inte heller alla bli intvingade (det hade förstås kostat för mycket) så det hela ska tydligen baseras på mer eller mindre godtyckliga kriterier.

Alla seriösa ekonomiska studier visar också att även om det minskar den statsfinansiella kostnaden (per soldat alltså, men ökar antalet soldater ökar också den statsfinansiella kostnaden) så ökar den samhällsekonomiska kostnaden då folk ägnar sig åt sysslor de är mindre lämpade åt.

Ja, sen har vi ju det där med att det innebär en grov inskränkning av den personliga friheten.

Så det här förslaget bör skrotas omedelbart.