Det skuldpolitiska haveriet

Som läsarna nog förstår är Vänsterpartiet det riksdagsparti som står längst ifrån mig politiskt. Inte bara är jag oenig med dem i fler (nästan alla) frågor än något annat riksdagsparti, utan de är oftast det som jag är mest oenig med. Med det senaste syftar jag exempelvis på att även om det finns många andra partier, främst då Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som vill höja skatterna så vill Vänsterpartiet höja dem mer än andra.

Det finns dock en fråga där Vänsterpartiet fram tills igår var enda parti som jag var enig med: skattesubventioneringen av lån via avdragsrätten för räntor. Att ha kvar ett sådant när nästan alla, med rätta, oroar sig över alltför höga bostadspriser och bolåneskuldsättning är inget annat än rent vansinne. Och ytterst få nationalekonomer, vare sig till höger eller vänster, skulle bestrida det. Och med tanke på den extremt låga räntenivån just nu är det bästa tänkbara tillfälle att genomföra en utfasning av ränteavdraget.

Men då övriga riksdagspartiers riksdagspartiers partistrateger , fram tills igår, tycks tro att de kommer förlora väljare på det har de motsatt sig det. Igår meddelade dock Centerpartiet att de ändrat ståndpunkt i frågan. En välkommen svängning, men tyvärr lär förslaget ändå inte genomföras då regeringen, liksom övriga allianspartier och SD, är fortsatt emot det.

Det som kommer istället för mer rationella åtgärder som utfasningen av ränteavdraget, samt en mindre inflationistisk penningpolitik, en sänkning eller helst slopande av flyttskatten (”reavinstskatten vid bostadsförsäljning”) och ökning av bostadsbyggandet relativt till folkökningen, är åtgärder som det redan genomförda taket på 85% för bolåns andel av finansieringen vid bostadsköp och det amorteringskrav som mig veterligen alla riksdagspartier är för men som inte ännu genomförts pga juridiska teknikaliteter.

Det som utmärker båda dessa förslag är att de är ekonomiskt skadliga och dessutom orättvisa då de enbart riktar sig mot unga bostadssökande, medan övriga inte berörs alls. Taket för belåningsgrad innebär att nyutexaminerade som inte har rika föräldrar som kan och vill låna till dem ofta inte kan flytta till jobben som de utbildats för, vilket är ekonomiskt skadligt inte bara för dem, utan för svensk ekonomi, eller att de tvingas ta andra, betydligt dyrare, lån.

Och amorteringskravet, som lär formuleras som procent av lånet, kommer göra det ekonomiskt omöjligt för många nya bostadsköpare, särskilt då i områden med mycket höga bostadspriser, att ta lån.

Men (alla i vissa frågor, de flesta i andra) svenska politiker föredrar tyvärr de irrationella lösningarna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s