Den kraftiga höjningen av bränslepriserna har upprört många och därför blivit en het valfråga. I förra bloggposten påpekade jag att denna höjning orsakats dels av västerländska sanktioners utestängning av rysk olja och dels av Riksbankens inflationistiska penningpolitik.
Bränsleskatter spelar däremot ingen roll för årets ökning då, även om de ligger på en hög nivå, faktiskt sänkts något, inte höjts. Dock finns det en annan politisk åtgärd från regeringen som bidragit till höjningen av priset på diesel: den så kallade reduktionsplikten. Den innebär att producenterna är skyldiga att blanda in en viss andel av så kallade förnybara bränslen i dieseln och har en prishöjande effekt eftersom dessa bränslen har en högre produktionskostnad.
Sverige har en högre reduktionsplikt än andra länder och har höjt den varje år sedan 2018, inklusive i år. Det är pga av den som dieselpriset i Sverige är flera kronor per liter högre än bensinpriset, medan dieselpriset i andra länder ligger på ungefär samma nivå som bensinpriset eller till och med lägre. Sverige har nästan lika högt dieselpris som Finland (det EU-land med högst dieselpris) men har nästan 4 kronor per liter lägre bensinpris än Finland.
Till skillnad från skatten har reduktionsplikten inte ens fördelen att det ger staten skatteintäkter (som teoretiskt skulle kunna användas för att sänka andra skatter). Det bara fördyrar. Vilket innebär att sänkning av den är en ”fri lunch”. Det skulle göra det billigare för de trafikanter som kör dieselfordon, inklusive de transportföretag som transporterar andra varor, utan att statskassan försvagas.
Därför borde reduktionssplikten helst slopas, eller åtminstone sänkas till den miniminivå som gäller för EU-länder. Moderaterna och Sverigedemokraterna har också nu föreslagit det senare. Vi får hoppas att de insisterar på det vid regeringsförhandlingarna med L och KD vid eventuell högerseger i valet i höst.
Marknadsliberalen 