Diskrimineringen av småpartier

Det finns 3 faktorer som missgynnar småpartier och förklarar varför de flesta har långt färre väljare än vad de borde ha i bemärkelsen antalet väljare som föredrar deras politik före andra partiers.

Den första är att de får ingen eller bara väldigt liten uppmärksamhet i media och de har inte haft tillräckligt med engagemang och resurser för att nå ut till väljarna på andra sätt, varpå de flesta väljare kanske inte ens har hört talats om dem, och även många av de som har hört talats om dem ser dem inte som ett seriöst parti

Den andra är att de har inte möjlighet att få ut sina valsedlar till alla vallokaler samtidigt som riksdagspartier (och andra partier som haft minst 1% i något av de 2 senaste valen) får alla sina valsedlar utlagda i alla vallokaler. Det finns förvisso möjlighet för väljare att ta en blank valsedel och skriva dit partinamnet, men många vågar inte göra det av rädsla för att rösten ska bli ogiltigförklarad (pga felstavning eller liknande).

Den tredje är 4%-spärren. De flesta upplever att en röst på ett parti som inte kommer in i riksdagen (eller regionfullmäktige eller kommunfullmäktige) är en bortkastad röst. Att denna effekt är betydelsefull såg vi i fallet Feministiskt Initiativ i senaste valet. I Stockholms kommun fick de 3,3% i kommunalvalet men endast 0,71% i riksdagsvalet. Liknande siffror fanns i andra starka F!-fästen, som Umeå, Malmö och Göteborg. Nästan 4 av 5 som röstade på partiet i kommunalvalet röstade alltså på andra partier (förmodligen mestadels V eller MP) i riksdagsvalet. Det kan teoretiskt ha berott på lokala frågor, men mer troligt handlar det huvudsakligen om att de bedömdes ha chans att ta sig in i kommunfullmäktige men inte i riksdagen.

Denna faktor är särskilt frustrerande för de större av småpartierna för att där är bedömningen att de inte kan ta sig in i riksdagen ofta en självuppfyllande profetia. Om alla som egentligen sympatiserar mest med dem skulle de komma in, men eftersom sympatisörerna inte tror att det blir så så blir det inte heller så.

Vad kan då göras åt detta? Vad gäller den första faktorn så kan och bör inte politikerna styra mediabevakningen. Men journalister värda namnet borde även skildra de mer seriösa av småpartierna i mycket högre grad. Sen bör småpartierna själva göra mer för att nå ut.

Vad gäller den andra faktorn så borde det inte finnas några fördistribuerade valsedlar. Utan alla vallokaler bör istället ha en dataskärm i valbåset där väljaren kan välja från en lista på samtliga registrerade partier och sedan få valsedeln för det partiet utskriven. Då skulle de etablerade partiernas fördel i det här avseendet i stort sett elimineras.

Vad gäller den tredje faktorn så borde 4 procentspärren slopas , vilket skulle innebära att det skulle räcka med cirka 0,2 till 0,3% (1/349) för att få ett riksdagsmandat. Vissa kanske skulle invända att det skulle göra Sverige svårare att styra, men så behöver det inte vara och som de senaste åren visat så kan kaos uppstå även med spärren. Ökad möjlighet för nya partier att ta sig in kan faktiskt få de större partierna att skärpa sig och därmed minska risken för kaos.

Förbudsivrarnas självmotsägelse

Det för mig viktigaste argumentet för att legalisera cannabis (och annan narkotika) är frihetsfrågan: vuxna människors rätt att göra vad de vill med sin kropp så länge det inte skadar andra. Det är en princip som många framhåller i abortfrågan men som de tyvärr ofta struntar i när det gäller frågor som surrogatmödraskap och vilka substanser man vill tillföra sin kropp. Jag , likt alla liberaler värda namnet, står dock konsekvent upp för den principen.

Men det finns också ett viktigt ”utilitaristiskt” argument för legalisering: nämligen att det skulle beröva de kriminella gängen den stora inkomstkälla som den illegala handeln nu innebär. Om den lukrativa illegala marknaden skulle försvinna då skulle gängen inte längre ha någon anledning att förvandla våra gator till skjutbanor i strider om vem som ska kontrollera handeln.

Mot detta framförs motargumentet att den illegala marknaden inte skulle försvinna om man legaliserar och även om den skulle försvinna så skulle gängen övergå till att göra annat. Svaret på det första är att visst skulle den illegala handeln inte helt försvinna om den lagliga handeln beskattas och med olika regleringar (som åldersgränser och reglering av vilka som får sälja och var) begränsas. Trots allt förekommer hembränning och smuggelsprit/smuggelcigaretter trots att alkohol och tobak är lagligt eftersom att det är beskattat och reglerat. För att helt eliminera den illegala marknaden måste man avstå från skatter och regleringar. Men det skulle minska kraftigt även med viss beskattning och reglering. Det är också något vi sett i exempelvis Kanada att den beräknade illegala försäljningen sjunkit år efter år sedan cannabis legaliserats och nu är mindre än hälften av vad den var före legaliseringen

Angående att gängen skulle ägna sig åt annat så finns det en begränsad grad av sanning i det-men bara begränsad. För det finns nämligen en anledning till att de inte redan nu gör det: det är mycket mindre lönsamt. Tjänar gängen mindre kommer de inte ha råd att värva lika många och det skulle bli mindre aktivt för ”socialt utsatta” att ansluta sig till den riskfyllda tillvaro som gänglivet innebär.

Förbudsanhängarna motsäger också sig själva på den punkten då de vid andra tillfällen uppmanar folk att sluta använda illegala substanser eftersom det göder gängen. Många vänsterinriktade förbudsanhängare, exempelvis förre statsministern Stefan Löfven, har specifikt pekat ut ”de rika” eftersom de påstås använda narkotika mer än andra. Enligt det felaktiga argument som de använder i legaliseringsdebatten skulle dock inte köp från illegala säljare nu spela någon roll för gängens styrka.

Sanningen är dock att gängen skulle försvagas om deras försäljning skulle minska. Detta gäller dock minst lika mycket om försäljningsminskningen beror på att de blir utkonkurrerade av legala försäljare som om den beror på att bruket minskar.

Partierna och cannabisfrågan

När det gäller cannabisfrågan så finns det endast två partier som kan sägas ha en liberal syn: Piratpartiet och Klassiskt liberala partiet. De förespråkar avkriminalisering av all narkotika och full legalisering av cannabis (till att börja med). Om denna fråga är viktig för dig som väljare är något av dessa partier de enda bra.

Problemet är dock att ingen av dem har en realistisk chans att ta sig in i riksdagen i höstens val och många väljare drar sig för att rösta på partier som inte kommer att komma in i riksdagen. Jag kommer återkomma till denna attityd i en senare post, men vi lämnar denna diskussion för tillfället. Hur ser det ut i denna fråga i de 8 riksdagspartierna? Nyheter24 har gått igenom deras politik och där ser det bedrövligt ut.

Allra värst är Sverigedemokraterna som vill skärpa repressionen (förtrycket) ytterligare genom obligatoriska drogtester för skolelever. Moderaterna och Kristdemokraterna har inga uttryckliga repressiva förslag (annat än skärpta straff för langare) men deras allmänt repressiva syn på hur brottslighet ska bekämpas gör att man kan misstänka att de också är öppna för ökad repression i området.

Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna står i princip för oförändrad politik, även om de sistnämnda öppnat för en ”utredning” av avkriminalisering av bruk och innehav (inte samma sak som legalisering). Så länge utredningen inte har som direktiv att utreda formerna för avkriminalisering är dock värdet av det litet.

Vänsterpartiet har vid första anblick den minst antiliberala hållningen av riksdagspartierna då de säger sig vilja avkriminalisera bruk av narkotika. Men samtidigt vill de att innehav ska vara fortsatt kriminellt, och då bruk förutsätter att man först innehar så lär det leda till fortsatt förföljelse av brukare.

Så, alla riksdagspartier står för en antiliberal, repressiv politik med bara väldigt små nyansskillnader. Dock finns det krafter inom partierna som vill liberalisera. Centerns, Liberalernas och Moderaternas ungdomsförbund vill alla legalisera. Sajten cannabiskrysset har också en lista på riksdagskandidater från riksdagspartierna som vill legalisera. För närvarande har de 27 på sin lista, 13 från Liberalerna, 12 från Centern, 1 från Miljöpartiet och 1 från Sverigedemokraterna.

Om man nu absolut inte kan tänka sig att rösta på Piratpartiet eller Klassiskt liberala partiet så är väl det i cannabisfrågan mest liberala valet att rösta på L, C, MP eller SD och personkryssa någon av de där kandidaterna (förutsätter dock att man bor i en valkrets där kandidaterna är på listan.) i hopp om att det ska vara en signal för liberalisering och att kandidaterna ska kunna använda sin riksdagsplats för att förändra partierna inifrån.

Samtidigt är det så att även om man kryssar på en frihetlig kandidat så klarar kanske den inte personröstgränsen på 5% och då röstar man i praktiken på en förbudskandidat. Och även om den skulle ta sig över gränsen så kommer den vara tvungen att följa den förbudsinriktade partilinjen i omröstningarna.

Riskabelt för S att rädda MP

Det är som bekant val om 50 dagar. Opinionsmätningarna som kom just före semesteruppehållet visar att det är väldigt jämnt mellan vänsterblocket (S, V, C, MP) och högerblocket ( M, SD, KD, L). Exakta siffrorna skiljer sig något mellan olika mätningar, men för det mesta var det en liten ledning för vänsterblocket om MP räknas med men en liten ledning för högerblocket om MP inte räknas med.

Anledningen till att kanske inte räkna med MP är att det inte är säkert att de klarar 4%-spärren till riksdagen. Enligt de flesta mätningar ligger de under 4%. Insikten om att det kan vara nödvändigt att rädda kvar MP i riksdagen för att säkra fortsatt Socialdemokratiskt regeringsinnehav har fått framstående S-opinionsbildare som Göran Greider och Daniel Suhonen att uppmana socialdemokratiska väljare att stödrösta på MP.

Partiledningen vill dock inte öppet stödja MP-av goda skäl. MP är nämligen väldigt impopulärt inom den grupp som historiskt varit S kärnväljare-arbetarklassväljare, särskilt manliga sådana. När MP var del av en S-ledd regering så tvingade man S till en politik som var djupt impopulär inom denna grupp. Detta gällde särskilt energipolitiken och migrationspolitiken, varpå man tappade många väljare till framförallt SD men också M. Efter det att MP lämnade regeringen har S delvis återhämtat detta tapp.

Men skulle S återigen bli starkt associerade med MP skulle man åter tappa väljare till SD och M och då skulle vänsterblocket mycket väl kunna förlora även med MP över 4%-spärren. Det är därför viktigt för högerblockets företrädare att föra ut budskapet till väljarna att en röst på S med stor sannolikhet kan bli en röst på MP.

Vi behöver inte fler poliser

Den ökande våldsbrottsligheten har gjort att det blivit populärt att kräva att det ska bli fler poliser. Så populärt att alla riksdagspartier ställer sig bakom det kravet. Den politiska ”debatten” mellan riksdagspartierna i frågan har handlat om vem som vill öka antalet mest, vem som är mest trovärdig i att åstadkomma det och vems fel det är att det inte redan nu är fler poliser.

Sanningen är att det är lättare sagt än gjort att öka antalet poliser då för få söker polisutbildningen och för många slutar. Att öka antalet poliser kräver att fler vill bli det och färre vill sluta, vilket i sin tur lär kräva saker som högre löner för poliser. Det innebär att det skulle bli väldigt kostsamt att öka antalet då vi inte bara ska betala lön till många fler utan också betala mycket mer per person.

En annan sanning är att det inte behövs fler poliser. Vi behöver fler poliser som bekämpar grov brottslighet, visst, men många poliser idag ägnar sig helt eller delvis åt annat. I bästa fall med olika byråkratiska uppgifter, i värsta fall åt att bekämpa offerlösa ”brott” som sexköp och användning av förbjudna substanser. Det är något väldigt felprioriterat när polisen har resurser över för att trakassera och straffa festivalbesökare som inte skadat någon.

Så, istället för en mycket kostsam ökning av antalet poliser, se till att poliserna fokuserar på brott där det finns faktiska offer. Och om man kombinerar det med legalisering av åtminstone cannabis så lär det dessutom bli färre riktiga brott att bekämpa, då legalisering kommer försvaga de kriminella gäng som ligger bakom mycket av den.

Att vilseleda om klimatet

Den här sommaren har för det mesta varit svalare än normalt i Sverige. Men i nyhetssändningarna har det varit allt oftare närmast domedagsrapporter om ”extremhetta”. Hur går det ihop?

Jo, det journalisterna gör är att kolla vädret i hela världen. Vid en given tidpunkt kommer det alltid vara väldigt varmt någonstans, särskilt då i norra halvklotet under sommarmånaderna juni-juli-augusti. Det har inget med klimatförändringar att göra, för så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Det de nu gör är då att göra en stor sak av dessa lokala värmeböljor samtidigt som de ignorerar de betydligt fler platser som har det relativt svalt.

I de flesta fall är de där värmeböljorna inom ramen för vad som är normalt den här tiden på året i de platserna och ofta överdrivs hur varmt det är genom att enbart citera den högst uppmätta temperaturen i området och ge det felaktiga intrycket att det är så varmt inom hela området. Och även i de fall där den extra värmen är väldigt hög så handlar det om väderfluktuationer som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Det är väder, inte klimat.

Men har inte klimatet blivit varmare? Jo, det har det, men klimatuppvärmningen har varit på tok för liten för att kunna förklara värmeböljor där det är flera grader varmare. I juni 2022 var medeltemperaturen endast 0,06 grader varmare än genomsnittet 1990-2020

Även om vi jämför med slutet av 1800talet är det bara drygt en grads uppvärmning, även det alldeles för lite för att förklara värmeböljorna.

Om den senaste inflationsrapporten

Att den uppmätta konsumentprisinflationen (enligt det populära måttet KPIF) i juni skulle ha stigit jämfört med maj var väntat. Att den skulle ha stigit så mycket som 1,3 procentenheter, från 7,2% till 8,5%, var det däremot få (om ens någon) som väntat. Marknadens genomsnittsprognos låg på 8,0%. Själv hade jag trott på en några högre siffra än marknaden, men 8,5% var högre än vad även jag trodde.

Det bör också nämnas att enligt det EU-harmoniserade måttet HIKP så steg konsumentprisinflationen ännu mer, från 7,5% i maj till 8,9% i juni. Sveriges inflation ligger därmed åter något över eurozonens (8,6%) efter att ha legat något under tidigare i år.

Troligen kommer inflationstakten falla tillbaka en del under de kommande månaderna då de internationella råvarupriserna fallit kraftigt de senaste veckorna. De fallande råvarupriserna motverkas dock delvis av kronans svaga växelkurs. Dessutom har vi de höga och volatila elpriserna som en lite oförutsägbar ”joker i leken”. Så även om inflationen troligen faller från dagens skyhöga nivåer lär den förbli klart över Riksbankens 2%-mål.

Att inflationen är, och lär i hög grad förbli, hög är huvudsakligen Riksbankens fel. De räntehöjningar de hittills genomfört har kommit för sent och varit för små. Dagens räntenivå på 0,75% är fortsatt extremt låg i förhållande till inflationen. Dessutom så säljer Riksbanken svenska kronor på valutamarknaderna för cirka 12 miljarder per månad. Detta är så klart en viktig orsak till varför svenska kronan är så oerhört svag just nu gentemot andra valutor vilket då bidrar till att höja importpriserna och därmed i förlängningen konsumentpriserna.

Konstgödslet slår tillbaka

I Sri Lanka har regeringen fallit efter omfattande folkliga protester mot den svåra ekonomiska kris dess politik orsakat. Att Sri Lankas regering fallit har rapporterats i svenska medier, däremot nästan inget om orsaken till krisen. Orsaken är att regeringen beslöt sig för att allt jordbruk i Sri Lanka snabbt skulle ställa om till ekologisk produktion, vilket bland annat innebar ett förbud mot konstgödsel.

Då ekologisk produktion är mycket mindre effektiv än konventionell ledde det till en stor nedgång i produktionen, vilket drabbade inte bara bönder, utan även övriga befolkningen som fick se en kraftig uppgång i matpriserna (Långt större än de matprishöjningar vi drabbats av). Björn Lomborg sammanfattade kollapsens förlopp bra här.

I ett relaterat skeende som det rapporteras nästan ingenting om i svenska medier, så är det så att i Nederländerna, som är ett befolkningsmässigt och ekonomiskt stort land (tredje största handelspartnern efter Tyskland och Norge) i vår närhet, pågår nu ett bondeuppror. Vägar och många byggnader blockeras, matleveranserna till butikerna begränsats och stora demonstrationer (där inte bara bönder utan även stadsbor som sympatiserar med bönderna) har genomförts. Bakgrunden är att den nederländska regeringen i klimatalarmismens namn beslutat att genomföra ett program som kommer innebära en nedstängning av stora delar av det nederländska jordbruket, framförallt då den del som använder sig av nötkreatur och en övergång till mer ekologiskt jordbruk utan konstgödsel. En omställning som är kusligt lik den katastrofala politiken i Sri Lanka

Förhoppningsvis kommer den nederländska regeringen till slut backa från sin vansinniga politik pga de massiva protesterna och de problem som dessa skapar. Om inte så får inte bara Nederländerna stora problem, utan även övriga världen då landet är en av världens största matexportörer.

Lägre löner bakom lägre arbetslöshet

Antalet sysselsatta i USA steg med 372000 i juni enligt den första beräkningen. I årstakt motsvarar det drygt 3% ökning. En sån ökning är till synes svårförenlig med talet om en recession.

Men det är inte bara i USA som arbetsmarknaden är till synes stark. Även om arbetslösheten i Sverige är fortsatt hög i ett europeiskt perspektiv så har den det senaste året sjunkit med 1,4 procentenheter. Och antalet sysselsatta har stigit med nära 2,5%. Och även i övriga EU har det skett en betydande nedgång i arbetslösheten och ökning av sysselsättningen.

Hur är denna starka sysselsättningsutveckling förenlig med en svag ekonomi? Enkelt, vi ser en betydande nedgång i reallöner Den nominella löneökningstakten har visserligen stigit åtminstone i USA men ökningen har varit mycket lägre än ökningen i konsumentprisinflationen. Vilket innebär att reallönerna (det relevanta) nu faller med 3-5% efter att tidigare ha stigit de flesta år innan.

När reallönerna till slut börjar återhämta sig kan sysselsättningen försvagas även om BNP-tillväxten stiger

Förbjuda vem?

En psykiskt sjuk man som, av ännu inte helt klargjord anledning, var arg på psykiatrin mördar en ledande psykiatriker under Almedalsveckan i Visby. Har det några politiska konsekvenser?

Vänstern vill iallafall det. De pekar på att den galne mannen tydligen för några år sedan hade vissa lösa band till nationalsocialistiska Nordiska MotståndsRörelsen (NMR). Han var aldrig medlem, men hade skrivit några insändare i deras nättidning Nordfront och deltagit i några av deras demonstrationer. Det är oklart om han fortfarande sympatiserar med NMR, men hans advokat förnekar det.

Men trots att banden är väldigt svaga och det inte finns några tecken på att mordet skulle ha något med den nationalsocialistiska ideologin eller NMR som organisation att göra så använder vänstern det för att förfära sig över att NMR inte portades från Almedalsveckan och att ”nazism” (av någon anledning vill vänstern inte använda det korrekta ordet ”nationalsocialism”) inte är förbjudet.

Den första punkten är skrattretande löjlig då NMR detta år inte ens hade någon formell närvaro i Almedalen. Man kan inte porta någon som inte ens försöker ta sig in, och deras frånvaro i år misslyckades uppenbarligen att hindra mordet.

På den andra punkten kan det konstateras att förbud av fredliga anhängare av en viss ideologi (även i mitt tycke en så avskyvärd som nationalsocialismen) strider mot grundläggande liberala och demokratiska principer. I och för sig kan man i fallet NMR diskutera om de verkligen kan anses som fredliga trots att de var oskyldiga i det här fallet, men eventuell repression mot dem kan enbart bygga på bevisad utförande eller förberedelse av våld, inte på deras åsikter.

Att hålla på den principen är särskilt viktig för att vänstern har lite oklar definition på vad de menar med ”nazism”. När förbudsfrågan diskuteras är det vanligen bara NMR som diskuteras, men i andra sammanhang så brukar även Sverigedemokraterna beskrivas som ett nazistiskt parti. Och ja, hela högeroppositionen brukar ofta beskrivas som ”blåbruna” av vänstern. Det hela riskerar därför i förlängningen att kunna bli ett vapen mot demokratiska högerkrafter